Jag har sett Stone Roses!!! Jag och majoriteten av människorna i stan, 70.000 pers per dag och detta resulterar i stora mängder band-shirts och glada människor runt Manchesters gator. Det. Var. Otroligt. Massivt. Underbart.
Det var en heldag och jag var där halv 4, en timme innan första förbandet (Kid British- helt ok). Jag fick ett armband till den inre ringen och därifrån rullade det på. The Vaccines spelade, sedan The Wailers (Bob Marleys gamla band), och Primal Scream. Någon gång efter Vaccines träffade jag en kille från Belfast som hade tappat bort sina kompisar och det hela blev lite trevligare med sällskap. Tiden gick och när Primal Scream var klara började jag bli nervös, när man väntar ett år på ett ögonblick blir det lätt så.. Please don't put your life in the hands of a rock n roll band.. Belfast Ben var också nervös "ahv weited half my laife fer thes" det var inte helt lätt att höra vad han sa..
De var 15 minuter sena och det var spända minuter för havet av människor men plötsligt var de där. "Here we are, here it is, here we go" sa Ian Brown innan de första tonerna av "I want to be adored" började spela. Höjdpunkter var "Waterfall" då jag satt på Bens axlar och kunde se allt, bandet, folkhavet, hela den massiva allsången. "This Is The One" för hur massivt relavant den är, "She Bangs The Drums" för den glada stämningen och "I am the Ressurection" som var den sista sången då ALLA sjöng och dansa till och med Mr. Stiff framför mig. Stone Roses körde inga encores efter deras två timmar långa set utan när de var klara och hade gått av scenen började istället Bob Marleys Redemption Song Spela genom högtalarna och plötsligt började fyrverkerier smattra bakom oss och det största fyrverkeri spelet jag sett lyste upp himlen, vackert är inte ett tillräckligt bra ord för det ögonblicket (jag börjar bli sentimental här) Visst var ljudet inte alltid det bästa, några av de äldre dansade skamligt lite och det var en himla lång väntan, men det var värt det.. Det var till och med värt att behöva gå tillbaka till hotellet, en Mordor-lång march på 1,5 timmar minst, som min blödande lilltå inte förlåtit mig för.
Just nu så smattrar regnet på mina rutor, det är söndag, den sista spelningen i Heaton Park är nu över och de sista fansen är påväg hem i en dimma av lycka och andra droger..
Här är det! Jag blir så glad varje gång jag går igenom området.. Det är egentligen lite för dyrt för mig men det fungerar för tillfället, till hösten ( OM jag har fått ett jobb och inte längtar hem för mycket) ska jag leta efter något mer "studentigt". Det har flyttat in en ny tjej från Liverpool idag, hon bor i rummet bredvid mig så vi får se hur det blir! 